Något skummt samvete har kommit till mig på sistonde. Om någon säger att de inte mår bra (mentalt), att allt är jobbigt.

 Då känner jag mig så maktlös, om något har hänt dem tidigare i livet och sånt så mår jag dåligt över att jag inte kan ändra på det förflutna.

 Det är dumt, jag vet det men jag kan inte släppa det. Något säger ifrån inom mig, när något hemska har hänt så får man ju den där obehagliga känslan i magen. Den kommer över mig då.

 Man får höra mycket och det är värst är att man inte kan hjälpa personen känns det som. För det mesta så vill de ju inte bli hjälpa, kanske det är därför man slutar fråga. Den ligger och vilar i munne och väntar på rätt tillfälle men när det väl kommer så trycker jag hårt ner den i stupen och låtsas som inget.

 En del saker vill man inte dela och det kan jag respektera mycket väl, men känslan är kvar. Man vill göra allt perfekt, man vill inte att någon ska lida på det sättet som syns så tydligt i deras ögon.

 I vissa syns det mer. När man möter dem varje dag och vet att man inte kan säga eller göra något för att göra det bättre. Det är som om någon dör mitt framför ögonen på en och man vet vad som kan rädda den men har inte möjlighet att få fram botemedlet.

 Inga böner i kyrkan kan hjälpa dem, eller dig...

 Ingen gud kan vara så ond att han utsätter någon för detta.

 Och även om det finns en gud eller en högre makt, varför gör han inget för att hjälpa dom eller dig?

 Har du någonsin läst någonting av Willian Blake?

 Min favorit dikt är skriven av honom, the tiger. Jag vet inte varför jag gillar den, jag gör bara det...

 Hur som helst så tänkte jag härom dagen att det är dumt att jag inte visste något om den författare/ poet som skrev den. Tänkt och gjort så gick jag in på Wikipedia och sökte på honom.

 Jag vet fortfarande inget om honom, han leved typ på 1800-talet, eller var det på 1700-talet? Vetefan...

 Aja, det är väll dumt att säga att man gillar en dikt utan att lägga in den. Kopierad och inklistrad, hät är den! (skyll inga ev. stavnings fel på mig!)

  TIGER, tiger, burning bright In the forests of the night, What immortal hand or eye Could frame thy fearful symmetry?  In what distant deeps or skies Burnt the fire of thine eyes? On what wings dare he aspire? What the hand dare seize the fire?  And what shoulder and what art Could twist the sinews of thy heart? And when thy heart began to beat, What dread hand and what dread feet?  What the hammer? what the chain? In what furnace was thy brain? What the anvil? What dread graspDare its deadly terrors clasp?  When the stars threw down their spears, And water'd heaven with their tears, Did He smile His work to see? Did He who made the lamb make thee?  Tiger, tiger, burning bright In the forests of the night, What immortal hand or eye Dare frame thy fearful symmetry?

Nu är det måndag och på fredag är det sista dagen innan mitt lov!

 Jag ska sova på lovet och ev. gå på bio med frivilligt offer som är hemma. (Blickar mot er Sandra och Caroline!)

 Jag såg på Sweeny Todd i lördag med Ingrid, den var jätte bra men fy fan vad läskigt den va!

 Fast jag vill gärna se den igen om någon vill se den med mig!

 Ha det gött, och må ännu bättre efter att ni har lyssnat på låten nedan för! Gu vad den äger!

Idag föll snön åter igen över detta långa, uttjatde vackra landskap som i folkamun kallas stockholm.

 Jag älskar när det regnar eller snöar på morgonen, för mig klår inget känslan av regn droppar eller snöflingor som med säkerhet placerar sig på mina kinder, på mina läppar och på min halsduk.

 Spelar det någon roll om man blir blöt in till huden och fryser när man under de där få ögonblicken får känna sig så levande?

 Bryr jag mig om mina skällvande fingrar om det betyder att jag kan krama snön och få känna hur den smälter långsamt i min knutna hand?

 Mina öron, mina fötter och mina händer fryser sig röda, men jag kan bortse det för tillfället. Jag tycker att jag kan unna mig dem där tillfällen. De inträffar ju ändå så sällan. Det känns omöjligt att beskriva dem. Det är som om man skulle försöka beskriva känslen av solsken eller lukten av gräs.

 Man måste ha upplevt den för att kunna bli påmind.

 Om jag liksom alla andra är dömd till att vandra bedövad genom resten av mitt liv så ska jag få känna mig levande ibland. Befriad från kyla och värme, bortom lycka och sorg, och för nära livet för att kunna tänka på döden.

Jag hatar tranor.

 Så enkelt är det, jag hatar tranor!

Jag har världens huvud värk och jag hatar tranor!

De dumma så pappers fåglarna, jag vill bli klar men den så kallade vilje styrkan och envisheten jag hade i början, den försvann för ett tag sen, jag borde typ ha vikt 333 tranor snart, jag är inte ens nära 1000, jag har typ bara vikt 250 eller något!

 Inte ens det men kanske 243 eller något jag hatar tranor!

Så jag hoppas att det är klart, jag hatar tranor... 

Hehehe, råkade hitta det hära!

Denna låt en antagligen en hyllning till min Mimmi och alla andra Mimisar i världen!

Jag ger snart upp, jag vill inte ens räkna på hur mycket jag ligger efter!

 Det kanske är dax att svälja stoltheten och be om hjälp, jag kommer nog inte klara det annars,jag tror att jag gör 300 och kollar läget sen...

 Jag har vikt 248, jag borde typ vara på väg mot 400 nu....

 Vi är inne på dag 21, tror jag... Kanske ska lära Sandra att vika iallafall (du kan inte säga nej till mig!)...

 Aja annars då?

 Har sett Juno nu, ni vet filmen. Va ganska bra, hade en katt hängandes i ryggen under en del av filmen men annars så låg Amanda lungt i mitt knä, sen försökte hon bita mig i handen...

 Aja hon e ju bara en kattunge så :)